Sagan om vårat hjärta

Känner att jag verkligen har varit svinkass på att uppdatera, men jag har haft så himla mycket annat att tänka på..

Den 10:onde maj föddes våran son Maximilian på Umeå sjukhus med planerat kejsarsnitt, allt gick jätte bra. Tyckte att de va läskigt att ligga vaken och känna allt dom gjorde, men inget gjorde ont (var ju bedövad). Jag såg inget, hade ett tyg för magen så jag inte skulle se något alls, allt gick väldigt fort, jag trodde att de skulle ta lite längre tid än de gjorde att få ut honom ur magen, men efter bara några minuter hörde jag hans skrik för första gången. Jag fick inte hålla honom på engång utan bara se honom snabbt, han var den vackraste människa jag någonsin sett.. Christian fick följa med honom och alla läkare upp på barn 4:a där de fick hjälpa Maximilian med anningen och även sätta dropp och ekg övervakning på honom. Medans jag fortfarande låg kvar på operationsbordet och blev ihop sydd igen, sen rullade de mig till förlossningen där jag fick ligga tills bedövningen hade börjat släppa.. Så fort bedövningen hade släpp så rullade de mig i sängen bort till barn 4:a där jag fick hålla Maximilian för första gången, de går inte att beskriva hur de kändes. De va helt magiskt, en känsla som aldrig går att föreställa sig.. Redan på eftermiddagen den 10/5 så var jag uppe på benen igen och gick, men jag stödde mig på en rullstol.. Jag blev flyttat från förlossningen till BB redan samma dag och jag fick stanna på BB i 2 dygn för att de ville se att allt gick bra med såret och att jag inte hade så ont.

Jag och Christian tillbringade våra dagar på barn 4:a, vi såg våran älskade son bli bättre och bättre för varje dag som gick, men de va en otroligt tuff start för oss som familj. Att se Maximilian med alla dessa slangar och maskiner kopplad till honom tog väldigt hårt på mig, jag grät varje dag och ibland helt utan anledning.. De jobbigaste var att se honom ligga där, och att veta att jag var helt maktlös, jag kunde inte göra något för att få honom bättre utan jag kunde bara hoppas och vänta.. Men redan efter 10 dagar så fick vi flytta från Umeå till Öviks sjukhus istället, vi blev transporterade i en ambulans ner.

Här i Övik fick vi vårat eget rum, så den 19/5 sov vi våran första natt med Maximilan.. Anledningen till att vi var kvar på sjukhuset var att han var tvungen att börja äta innan vi fick åka hem. Han sondades.. Vi hade inte tidigare lagt någon större vikt på att få honom till att börja amma, vi ansåg att de va viktigare att få honom frisk först.. Den 21/5 fick vi våran första permis, Christian gick hem och hämtade vagnen, solen sken. När vi gick från sjukhuset med våran älskade son i vagnen så kändes det som att inget spelade någon roll, de ända som betydde något var våran familj.. Har aldrig kännt mig så stolt som jag gjorde när vi gick ner för Nygatan.. Detta blev våran första natt hemma, och så förblev det, vi har inte sovit ett natt på sjukhus efter detta. Det har rullat på som de ska, de började med att han kunde äta från flaska och han ammade lite lite grann, men nu ammar han fullt ut, sonden är ett minne blott och flaskan står på hyllan. Han går upp i vikt varje gång vi väger honom och han har vuxit 3.7 cm sen den 19/5.. Allt går åt rätt håll och jag är den stoltaste mamman på denna jord.
Våran älskade Maximilian